Glömde blogga igår.
Ser till min förskräckelse att jag glömde blogga igår. Det blev alldeles för mycket att göra. Min framstående och utåtriktade chef hade problem med sina konton på våra servrar, och man är ju rädd om jobbet, så det var bara att ställa upp och ge 100 % för att lösa det. Annars har man inget jobb kvar.
Det är lite olika det där hur det slår, om man inte lyckas hjälpa kollegor.
Några Exempel.
Nyss nämnda chef = Övertid och utskällningar.
Kapten Rosaskägg = Man får byta ut hans tangentbord/telefon/dator, eftersom den förra har kastats ut genom ett fönster.
VD = Jag + hela övriga teknikgruppen får veta hur värdelösa vi är.
Skruven = Han tjatar tills det blir gjort, även om han kommer i helkopter klockan tre på natten och väcker mig.
Grafikern = Vill inte ha hjälp. Har föreslagit en enkel lösning på hans problem med datorn under en längre tid, men han tackar bara nej. En ominstallation är väl inget.
Ordningskvinnan = Ställer sig och fräser till något händer.
Snödrottningen = Hörs inte av på en vecka men SEDAN är hon mycket arg.
Optimistkonsulten = Försöker själv riva i patchpanelerna. Hjälp!!!!!
Internationella chefen = Väntar någon dag och sedan får man oxfordengelskt artigt brev, men det betyder att man bör göra något NU!!!
Einstein = Behöver aldrig hjälp.
TeleEinstein = Behöver bara hjälp om han måste jobba i grafiskt gränssnitt.
Felprogrammerade programmeraren = Borde söka hjälp när det gäller hockey, men gör det inte.
Den levande megafonen = När han börjar prata tyst, och återkomma mer än en gång, är han mycket arg!!

Nu ska jag försöka hinna sova lite före kaffet.

Sommaren bara fortsätter.
Var ute och gick igår kväll, och fick ställa mig frågan:
- Är jag i Sundsvall i september, eller i italien i juli.
Kvällen var ljum, och folk satt ute och åt. Temperaturen låg över 20 grader.
Själv var jag på radiomöte i kyrkan. Grafikern kom in pustande som ett ånglok, och sa att han tvingats GÅ enda från Navet.
- Själv har jag gått ända hemifrån svarade jag.
Måste imponera lite på Skruven, med långa promenader. Hittils har jag nog rekordet i år med 2 mil på en dag, inklusive vandringen upp till Södra Berget på 280 m.ö.h.
Härute är det rätt lugnt idag. Håller på med att försöka förstå vilka telefoner som vi har och inte har och det är inte det lättaste.
Ska snart äta lunch, och sedan blir det väl en promenad som vanligt.
Grafikern sitter bredvid mig i kön till en av dessa fulltständigt genombyråkratiserade myndigheter. Så här lät det i hans telefon i nämnd ordning:
- Du är nu Nr 62 i kön.
- Du är nu Nr 79 i kön!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
VAR kan man hamna BAKÅT i en telefonkö mer än i sossarnas Sverige?

Jagad
Min framstående och utåtriktade chef kom in med den där chefslooken i morse, och började förhöra mig om vad jag skulle ägna dagen åt.
Det var Ca 1,5 timme sedan. Om han nu skulle hitta datorn i det totala kaoset på sitt rum, och dessutom hitta min blogg så kan jag ju berätta för honom och er andra vad en vanlig morgon kan innehålla här på företaget.
Flytt av användares telefon inne på kontoret, samtal med säljare av spamfilter, uppsättning av SMS-funktion för utgående sms, förfrågan från Internetionella chefen om vårt Englandskontor och skrivare, programmering av telefonväxel, dokumentation av densamma, samt kabelkartan.

Ja, det var 1,5 timme av mitt arbetsliv.
Snart kommer säkert skruven med några nya problem.

En ny vecka.
Igår tog jag det lugnt, var inte mer än drygt fem timmar i kyrkan.
Nu är man åter i den hårda kalla verkligheten på kontoret. Skruven jagar mig i bokstavlig mening. Saken är den att jag får inte äta godis, eller vaniljsås, eftersom han tycker att det är onyttigt. Bara för att han är karaktärsfast när det gäller allt som är gott, så är inte jag det. Kan tänka mig när skuven är hemma och hans fru ropar.
- Kom nu, INNAN maten vissnar!
Bara en massa sallad och grejor.
Grafikern är helt slut, eftersom han klippte gräs i helgen. Måste muntra upp honom. Tror han ska få ett tryckeri i julklapp.
Solen skiner och det är såpass varmt att jag åter igen stängt av värmen hemma.